emma johansson

Nu var det ett tag sedan jag skrev någonting här, har hunnit med en resa till Teneriffa och att fira jul och nyår med nära och kära! Har haft en bra tid såhär i slutet av 2012, vilket känns bra. Att i alla fall få avsluta på topp, även om botten är nådd under det gångna året.

Teneriffa var helt fantastiskt bra, vi flög ifrån ett snöigt kalmar där det utfärdats klass 2 varning, självklart samma dag som vi skulle flyga, varför skulle någonting få flyta på bra för en gångs skull? haha, efter mycket oro kom vä i alla fall iväg i rätt tid och 5,5 timmar senare var vi på ett varmt teneriffa. Vädret var fantasktiskt bra, alla dagar. Vi hade reng en eftemiddag, det varade en kvart. Annars strålande sol! Har saknat att bara få vara med Rasmus, på det här sättet och jag vet att vi verkligen behövde det. Han för att jag inte brytt mig ett skit om honom sedan pappa gick bort, och jag för att få försöka gottgöra alla bråk och hur dumt jag betett mig. Som tur är har han förstått, kanske inte hur det känts inom mig och hur jag mått, men han har förstått att jag inte haft en take på att bry mig om honom. Det enda som betytt något har varit pappa, och att få honom att överleva. Men rasmus förstår, och det går inte en dag utan att jag tänker på hur mycket han betyder för mig. För hade han inte funnits där i bakgrunden under den här tiden, kunde allt ha slutat hur som helst så på något sätt har han ändå haft en roll i det hela, även om jag skjutit bort det ifrån mig.

 

När vi kom hem, började det med att min chef ringde och frågade om jag ville ha ett fast jobb. Tänkte inte ens en minut utan sa ja på en gång. Det är på förskolan där jag trivs som bäst, och det var ett självklart val. Börjar den 7 januari, och det ska bli så kul. Sedan dett har jag varit ledig i stort sätt känns de som, julen har ju betytt långledigt och bara massa ledighet. Sandra Tayfur och Belma kom hem till Sverige för att fira jul med oss, så himla mysigt! Hela familjen samlad, han har ju försökt få visum till sverige ett tag nu, för de är något konstigt som gäller när man är från turkiet får man inte åka till Sverige utan visnum, vet inte va de beror på, något med EU tror jag. Men i alla fall så lyckades dom och vi hade en underbar jul tillsammans.

 

Nyåret firades också in, med fina vänner! En god middag och lite vin, för att sedan vid tolvslaget se på alla raketer och sedan vidare till Palace. En bra kväll, mycket händelserik men också mycket rolig. Gick sedan hem och somnade med min fina kille.

 

Träningen den kvällen handlade för mig mest om att bara få den överstökad, jag ville inte vara där. Alla var glada, pratade och tjoade i omklädningsrummet. Själv kom jag fem i halv sju och slängde på mig träningskläderna, sa väl kanske hej men inte mer än så. Alla kändes bara så otroligt onödiga i mitt liv, varför skulle jag behöva dom. Det enda jag behövde var bara att pappa skulle bli frisk, det var vad mitt liv handla om. Hade tappat fattningen totalt, är så glad att jag pluggade under den här tiden så att jag inte behövde jobba så mycket. Då hade jag förmodligen inte haft något jobb kvar idag, och jag hade inte haft så mycket tid till pappa som jag faktiskt ändå måste säga att jag fick. Men ändå alla dom nätter och minuter som jag inte var nära honom, hade jag ångest. Jag tog på mig allt ansvar om att han inte skulle vara ensam. Ni som känner mig vet att jag är mycket empatisk av mig, alltså har lätt för att känna med andra. Om en kompis är ledsen, är jag ledsen. Jag är mån om att alla jag tycker om ska må bra. Därför har den här "upplevelsen" satt stora spår inom mig, och jag skulle aldrig önska någon att behöva vara med om samma sak. Men om det händer, då tänker jag finnas där. Jag vet vad man vill höra, och när ingen förstår kommer jag att förstå exakt. Hur dåligt man än mår, måste man komma ihåg att det finns alltid någon som har det värre och man är så mycket starkare än vad man tror att man är.
Träningen gick, men det kändes som ett år. Jag sa att jag var tvungen att skynda mig iväg, så in i duschen och mot sjukhuset. Väl där, tog jag trapporna till våning sex. Vet inte varför men tiden i en hiss känns som de står stilla. Det fanns tid att tänka och det ville jag undvika. Kändes som benen var fjädrar, blev inte ens trött i trappan, det enda jag tänkte var att jag skulle till pappa. Helt sjukt, nu i efterhand, jag höll ju på att bli psykiskt sjuk själv. Väl där var pappa super pigg(?!) hur konstigt låter det, när jag lämnade honom innan träningen var han svagare än någonsin. Han blev glad när jag kom, men nu var han inte ensam längre. Min faster Eva, hennes man och pappas fru var där. Det kändes skönt, dom hade varit där nästan direkt när jag åkt till träningen. Så han hade inte varit ensam, puh. Det var det viktigaste. Eva, pappas syster fyllde år idag. Den 17 September, hon fick tillbring födelsedagen på sjukhuset. Men vad jag tror i mitt hjärta är det det enda hon ville, hon ville vara där med sin bror och alla oss. Världens finaste faster, som alltid ställer upp och finns där. När jag pratdae med Eva där på sjukhuset fick jag veta att Farmor och Farfar var påväg ner, till Öland. Dom bor som alla andra uppe i Dalarna, men dom skulle komma ner nu, jag tyckte det var jätte konstigt, men samtidigt inte. Eva sa "Efter som att jag fyller år", alla vi som var i rummet visste att det inte var därför. Pappa sa till och med själv "de är ju säkert för jag ligger här" men jag sa ne de tror jag inte, Eva fyller ju år dag och allt. Jag visste ju självklart att det inte var för Evas födelsedag, men som alla andra gånger byggde jag upp mitt självförsvar och trodde på varje ord, dom skulle komma ner för att fira Evas födelsedag. 20 över nio ringer farmor, hon säger till eva att "Vi är i kalmar snart men klockan är mycket, jag tror vi åker hem till dig och sover så hälsar vi på Tommy imorgon". Ni vet hur gamla kan vara, men Eva lämnade rummet och sa att det var klart dom skulle komma upp nu samma kväll och hälsa. Allt var så lustigt, varför började alla prata bakom ryggen i smyg och varför var det så kontigt för alla att dom skulle komma ner och fira Eva? jag förstod ingenting, det enda jag kände inom mig var att FAN jag orkar inte mer. Lämnade rummet för att gråta då och då, gick på toa för att gråta. Varje gång jag lämnade rummet grät jag, jag kunde ju inte gråta där inne. Farmor och Farfar kom upp, då hände det sjukaste jag sett under hela där här tiden. Pappa har alltid varit liksom, "morsan" "farsan" ni vet, inga mjuka känslor sådär. Men nu, när dom kom innanför dörren ligger pappa i sängen och sträcker ut armarna, "Heeeeej, kom och krama mig" tror jag han sa, jag var helt förstrummad. Eva tänkte likadant, allt var helt knäppt var han frisk nu eller? Från det svagaste jag sett honom till precis som vanligt på en dag, något stämde inte. Farmor och Farfar hann bara hälsa, sen var vi tvugna att åka. Alla sa hejdå och lämnade rummet, jag var sist. Vi var ensamma i rummet, jag och pappa. Kramade honom, så länge. Han lovade mig att aldrig sluta kämpa, jag vet att jag hela tiden tänkte "även om det är jobbigt att behöva säga sina känslor rakt ut, som att jag älskar honom, att vi kämpar ihop och allt det där, så lovade jag mig själv att göra det för jag vill inte ångra något den dagen han inte längre är här. Jag ville att han skulle veta att jag älskar honom" Så jag kramade honom igen, de gjorde så jävla ont. Jag kunde inte lämna rummet den här kvällen, pappa hade gråtit för mig och de va inget bra tecken. Jag kollade på honom länge, grät kramade honom igen hur många gånger som helst. Tillslut sa han "Gå nu, dom väntar. Vi syns imorgon" Jag sa okej, kramade honom igen och gick med dom tyngsta stegen ut ifrån hans rum. Jag vände mig om och sa att jag älskar honom, försökte le för att han inte bara skulle se mina tårar. Så vinkade jag och gick. Väl utanför rummet brast allt för mig, jag fick panikångest. Jag lämnade honom ensam igen, och känslan var bara "jag orkar inte mer!!!!" precis som jag också skrek ut i sjukhusets korridorer, jag orkade verkligen inte mer nu. Jag kunde lika gärna dö istället för pappa, kändes det som. Jag orkade inte bara titta på, han tynade bort och där satt jag hela dagarna och trodde på något som var helt omöjligt. Han skulle inte överleva, fråga var bara när han skulle vara borta.
När vi kom ut till bilarna på parkeringen, ville Eva att jag skulle sova hos dom. Men när jag är ledsen, vill jag helst vara ensam så jag sa att jag sover hemma, sedan skiljdes vi åt. Direkt när jag kom innanför dörren hemma hände det igen, jag fick panikångest. Vad håller jag på med? Jag hade en gnutta hyffs kvar i hjärnan, jag ville inte vara ensam jag visste ju att jag kan bli knäpp när som helst. Och jag ville inte det, så himla konstigt. Ingen av er förstår säkert, men jag hade nått en gräns, jag orkade inte mer och jag var rädd för mig själv. Jag vet att jag skulle kunnat hoppa från taket på mina lägenhetshus om jag bara fått för mig det, förstår ni? Men ändå någonstans inom mig hade jag hyffset kvar att aldrig skada mig själv. Jag var så jävla konstig, förlåt att jag svär men jag förstår inte ens själv nu såhär i efterhand. I alla fall ringde jag upp Eva, "hej snälla kan ni hämta mig, vill sova hos mamma på Öland" Hon hämtade mig självklart, och vi körde över. Mamma är min trygghet, hur gammal jag är blir kommer jag alltid känna mig hemma när jag får vara med mamma. Ingen person i världen är starkare än henne, och jag är glad att jag fått en liten del av det i min personlighet. Hon är allt för mig. Lollo sov borta den natten, hon hade praktik i Dalarna, så jag fick ta hennes rum sa mamma. Jag gick och la mig, hade en lampa tänd i fönstret för var alltid rädd om jag vaknade på natten i panik, så som jag brukade göra nu för tiden. Skrev sms till pappa:
- Jag älskar dig pappa, tänker aldrig släppa dig nu när jag äntligen får ha dig vid min sida varje dag, som jag har längtat efter hela livet att få prata med dig varje dag. Vi fixar det här tillsammans, för jag tänker aldrig lämna dig.
Han svarade
-Det låter bra, ska kämpa så mycket jag kan. Älskar dig
Jag skrev

- Du är inte ensam, kom ihåg det. Jag är här alla timmer på dygnet. Vi kämpar tillsammans. Älskar dig
Han skrev
Ja det gör vi, ska sova nu. Dom ska ta prov 02:30. Godnatt och sov gott. Älskar dig Emmis
Jag skrev
Sov så gott pappa, vi syns imorgon. Älskar dig mest i hela världen!

Någonstans efter där somnade jag, och tro mig jag har aldrig sovit djupare än jag gjort under den här tiden. Har varit totalt utmattad, andra tror att man inte kan sova. Men sömnen har faktiskt inte varit problem, utan mer att somna i sånafall.
Någong gång vid 03:00 ringde telefonen, jag sov. Kopplade inte att det ringde, trodde det avr morgon och jag hade ändå inget att gå upp till så lät det ringa. Innan hjärnan kopplade "vad är klockan varför ringer det nu?!" Dolt nummer på telefonen, det första jag tänkta var SJUKHUSET. Precis när dom lagt på ringde det igen.
"hej det är emma"
"ja hejsan emma, det här var ...... från sjukhuset i kalmar"