emma johansson

Hej igen! Ett tag sedan, för det första har jag haft fullt upp då jag utan att skoja kan säga att mitt liv vänts upp och ner senaste tiden. Inte för att gnälla, utan de är så. Sedan kände jag att jag inte orkade skriva fortsättningen om pappa och hans sjukdom, för det kändes som att jag inte gav mig själv en chans att orka gå vidare. Nu, med lite distans har jag hittat lite ork igen. Kan börja berätta om det som hänt sedan sist först:

 

Mamma skulle upp till Dalarna och hälsa på fina mormor som skulle operera sig, så jag beslutade mig om att hänga med då det var min sista pluggvecka innan jag var tvungen att börja jobba igen. Så underabrt att få lite tid med mamma i en 8 timmar bilresa, vi pratade om allt och glädjen av att ha mamma gick inte att missa. Har ju fått handskas med en del tankar sedan pappa gick bort, ni som varit med om det kanske förstår. Jag har varit, eller är livrädd att mamma också ska försvinna, och alla andra runt omkring mig. Antar att det är naturligt att de känns så. Vi hade i alla fall en supermysig helg, precis som det allt är hos mormor och berra. Jag var på graven och tände ljus, träffade farmor och farfar och var hem till pappas hus och fick känna lukten av honom igen. Vilket, såklart var riktigt tungt men jag gjorde det för pappas skull.

När helgen var slut var det dags att åka hem igen, jag var stressad de var snökaos och jag var tvungen att hinna hem till klokan halv sju för de va träning då! Vi hann precis till tio över sex till fjölebro, jag var först men de va rätt skönt att få landa lite, plockade fram grejer men började inte byta om än. Tjejerna rullade in en efter en och när dom flesta kommit, kommer tränarna in och säger att vi ska ha ett litet möte innan bara. Dom ska säkert gratulera för Smålandscup guldet tänkte vi, men nehe. Någon från styrelsen, vet fan inte ens va han heter. Förlåt att jag svär med blir förbannad, han stog där i ett hörn och man hörde knappt va han sa. Men de han tjöt fram var "vi har beslutat att dra ut damlaget ur ettan"... alla va tysta, ingen sa någonting fören putte säger "jag är ledsen tjejer, men ni är fria att göra vad ni vill nu". Ingen sa något, vissa grät, och jag fick fan bara nog. När skulle mina motgångar vända? Gick ner först av alla, rev fram mina grejer och ringde rasmus så fick han hämta mig. Vi åkte hem till familjen där jag grät, fotbollen är det enda som inte fått lida för pappas bortgång. Jag var på träningen precis som alla andra dagen efter han dog. För jag visste att pappa ville det, och det jag ville var bara att allt skulle rulla på som vanligt. Jag ville inte leva i den mardrömmen jag var i men nu blev den bara värre. Har ju disskuterats en del nu efteråt vad som hände med LIFFEN osv, men jag tänker inte uttrycka mig mer än att va förbannad och ledsen över att inte få spela med alla tjejerna igen. Har tränat med madesjö nu ett par gånger, och mordeklubben Färjestaden men valet är svårt. Att spela fotboll är inte kört, men att få spela med "mitt" lag igen går inte att få tillbaka.

Efter det har det rullat på, blivit sjuk, tappat hår, fått massa problem tänderna (kroppens sätt att reagera när jag mått dåligt), öroninflammation, gått ner i vikt, behandlar folk jag tycker om illa, stängt många ute, ja listan är lång. Det jag skulle behöva är att komma härifrån en stund, slippa fylla i papper varannan dag om vem som ska ta hand om pappas grav, vem som ska ärva vad, vem som ska ha fullmakt hit och dit. Jag vill bara få vara JAG för en stund, för jag saknar mitt gamla liv. Och jag ska komma tillbaka dit, när får tiden utvisa. Men tomheten där inne, kommer aldrig försvinna den blir bara värre för varje dag. Bokade i alla fall en vecka på teneriffa med Rasmus igår, vi åker den 11 december och mer lägligt än så kan det inte bli.

Utöver allt det här rullar vardagen på, jag jobbar på mina dagis och försöker klura ut vart jag ska spela fotboll nästa år.

 

Sandra och Belma åkte hem dagen därpå, jag bestämde kvällen innan att morgondagen måste bli en pluggdag. Gick ju på CSN och bara för att pappa var sjuk kunde inte det få lida. Tänkte jag, jag såg nog inte allvaret i det hela. Så började plugga tidigt på morgonen, visste att pappa skulle på dialys och att dom skulle kolla magen efter det. Jag skrev sms till honom, "hur mår du idag? älskar dig" han svarade inte på en gång och paniken i mig slog till på en sekund. Nu i efterhand har jag kollat upp det och han svarade efter EN minut, den minuten kändes som ett år, jag var så rädd att han inte skulle finnas där. Han svarade att han blivit inlagd och så skrev han "får se om dom kan hjälpa mig, hoppas" De gjorde så ont att läsa, ni kan inte förstå. Min pappa lämnade livet åt doktorerna, han visste att han skulle dö. Men inte när, och ordet han alltid använde sig av var "hoppas" han sa det bara, men de fanns ingen mening i det. Självklart hoppades han, men han visste samtisigt att inget spelade någon roll. Men jag insåg aldrig, eller jag vet inte hur jag ska förklara. Jag visste ju att pappa skulle dö, men jag hade hopp så länge ha levde. Jag trodde verkligen på riktigt att han skulle kunna räddas. Kanske för jag ville det så himla mycket, jag hade bestämt att om en donation kunde få honom att överleva skulle jag ställa upp. Men inte ens något sådant kunde rädda honom. Jag skulle träffa sara den dagen, frågade henne om hon ville följa med till sjukhuset. Jag ville att pappa skulle träffa min bästa vän, och hon ville följa med. Vi gick upp till honom men hann inte vara där mer än 10 minuter, då skulle dom koppla bort pappas dialysmaskin sen skulle han få åka hem, jag hade sett några gånger när dom kopplat bort den, de är inget farligt så. Men den här gången bad pappa oss att gå ner till apoteket och vänta så skulle han komma snart sa han. Jag visste att något inte stämde, jag hade ju varit där minst fem gånger med honom, varför fick jag inte stanna kvar? Nu i efterhand, när jag läst journalen mådde pappa väldigt dåligt den dagen. Doktorn hade skrivit att han var orolig för sin hälsa och ville träffa en sjukgymnast som kunde hjälpa honom att träna upp musklerna. Pappa ville nog inte förstå, hans muskler var som bortblåsta och dom skulle inte gå att träna upp igen. Jag och Sara satt nere på en bänk i korridoren på sjukhuset, där vid apoteket typ. Jag satt och kollade efter honom hela tiden, för det tog ett tag. tillslut sa jag, undra när han kommer och så kollade jag ut över folkvimlet i korridoren. Där gick han. Jag såg inte att det var min pappa, han var så liten. Han haltade när han gick där, han hade ont i höften. Det var bara ben kvar av honom. Det gjorde så jävla ont, att veta att man ska förlora sin pappa och det enda man kan göra är att försöka ta vara på tiden. Man ville göra honom glad, lycklig, lugn, man ville få honom att känna sig trygg och inte vara rädd. Men jag var så jävla svag, jag ville ha kvar honom, men jag kunde inte hjälpa honom. Det ögonblicket när han kom fram ur folkvimlet kommer jag aldrig glömma. 

Pappa skulle åka med sjuktaxi hem till Öland, och jag och Sara skulle äta mat och jag skulle spela match borta mot Oskarshamn. Serieledarna, som alltid är tuffa att möta. Ni kan gissa hur jag mådde, och allt gick ut över mina underbara lagkamrater. Jag var på planen men huvudet var långt ifrån där, minns att vi fick en hörna mot oss. Jag tog en stolpe och kollade ner i marken, minns inte ens att hörnan slogs innan bollen hamnade vid mina fötter och jag drog iväg den med det hårdaste jag förmodligen någonsin skjutit. Vill tillägga att jag aldrig blivit utbytt i en b-lags match innan men Johan tog ut mig, med all rätt jag betedde mig som ett svin. Istället för att gråta var jag arg på alla som var i närheten. På vägen hem mådde jag inte bara dåligt av oron för pappa, utan att jag ens kunde leva med mig själv efter att ha betett mig så illa. Messade runt till alla i laget och bad om ursäkt, skyllde inte på något för alla visste redan hur jag mådde. Underbara som dom är är dom fortfarande mina vänner. Jag smsade även pappa direkt efter matchen såklart, skrev att vi förlorade och undrade hur han mådde. Det jag fick till svar var "vi ska åka till akuten nu få se om dom kan hjälpa mig". Någon kunde lika gärna stuckit en kniv i mig för de hade ändå inte känts lika mycket som det här gjorde, jag hade nyss på ren svenska betett mig som en jävla fitta mot mina lagkamrater och mådde piss för det, och här kom nästa smäll. Jag ringde upp och frågade vad som hänt och jag sa att jag kommer på en gång, han svarade att magen känns dålig så ska kolla upp det. Har skrivit det innan, pappa skulle ALDRIG aldrig åka till sjukhuset om det inte gjorde riktigt ont. Så att han självmant ville åka in var inget bra tecken. Jag ringde mamma och grät på parkeringen på sjukhuset, jag var så rädd tänk om han skulle dö där nu? tänk om jag skulle få se min pappa dö? tänk om han gråter? tänk om han förberett något slags hejdå? jag visste ingenting, jag har ju ingen aning om hur de skulle kännas att inte längre ha en pappa. Hela livet spelades upp i huvudet, jag trodde att minnen från när vi var små skulle få honom att överleva, det låter kontigt men när man är så hjälplös försöker man på något konstigt sätt ändå hitta vägar ut ur det. Det är väl så vi är skapta antar jag. Och genom den här "resan", även om den inte är slut än har jag verkligen lärt känna mig själv och insett att jag kanske inte är så svag som jag tror att jag är. När jag och mamma lagt på gick jag ur bilen, och det första jag ser är min fasters bil som kör upp utanför akuten och pappa kliver ur. Med sig har han sin "sjukhus ryggsäck", med alla mediciner och saker som är bra att ha på sjukhuset. Han haltade lite med sin onda höft, och hade en keps på huvudet. Han såg mig inte, men jag hann fram till honom så vi gick in genom entrén tillsmmans. Jag tog ryggsäcken åt honom, han verkade inte speciellt svag. Pratade på som vanligt och tryckte sig i magen lite då och då. Han gick själv och inget verkade akut direkt. Jag köpte en ramlösa i en automat där nere, var hungrig hann ju inte äta någonting efter matchen men hade aldrig kunnat få i mig något ändå, allt smakade skit och på grund av oron försvann hungern. De blev våran tur att gå in, vi fick ett rum, dom undersökte och pratde med honom. Ibland gick jag ut, för att gråta. Ville inte göra det där inne i rummet bredvid honom. Men jag gick också ut eftersom att jag inte var helt säker på att pappa skulle säga hur ont det verkligen gjorde när jag var där inne, jag visste att han inte ville oroa mig, men jag vill bara att han skulle säga hur det verkligen var till sköterskorna och doktorn, ville ge honom den chansen. Efter undersökningen var vi i rummet i flera timmar, mamma ringde och sedan hade Sandra fått reda på att vi var på akuten. Hon var självklart jätte orolig och ringde, jag gick ut när jag pratade med henne för jag grät bara. Jag ville så gärna ha henne där, samtidigt som jag är glad idag att hon slapp det. Det var det svåraste jag gjort i hela mitt liv, det jag egentligen gjorde var att jag var ett stöd till honom när han tog ett steg närmare döden. Hon ville att jag skulle hålla henne uppdaterad. När jag var inne i rummet med pappa märkte jag hur han tryckte på "signal" knappen i smyg, säkert en gång var tredje minut. Men han sa inget till oss, men jag såg det. tilsllut fick jag nog, jag sprang ut till sköterskorna och sa att ni måste hjälpa min pappa nu han mår jätte dåligt. Han får hjälp och tillslut kommer även doktorn, pappa blir inlagd. Dom har kommit fram till att det förmodligen finns massa vätska som flyter omkring inuti pappas magen, därav så har han fått en "gubbmage" som man kan kalla det. Det fanns ju inget kvar av honom, förutom en stor balongmage. Han blev därför inlagd och dagen därpå planerades att tömma ut vätskan så att magen skulle sluta göra ont. Det kändes skönt, jag var säker på att han skulle dö där inne, på akuten. Men nu fick vi istället följa med upp på avdelningen där han blev inlagd. Han fick morfin i spruta, han kunde ju inte ta annan smärtlindring eftersom att varken levern eller njrarna kunde rena det han svalde. Sedan sa vi hejdå och att vi ses imorgon, och som alla andra gånger memorerade jag honom där han låg, med fyra filtar på sig och ändå frös han. Han log och sa att han älskar mig, jag kramade honom så hårt. Jag ville inte gå, men jag gjorde det tillslut. Bestämde mig för att sova hemma, skulle upp och jobba några timmar på förmiddagen och sedan direkt till sjukhuset och pappa. Min faster, Eva ville att jag skulle följa med dom hem och sova där. Men jag vet inte, jag kunde inte tänka klart. Det enda jag ville var att livet skulle rulla på som vanligt, så varför skulle jag inte sova hemma och upp och jobba imorgon? jag kopplade liksom inte. Jag levde där i min önskebubbla..

När ni läser det här verkar det kanske som att pappa verkligen verkade vara döende, men det var det som var så skrämmande. Att veta att snart dör han, men att inte märka det på honom i sättet han var på. Han var sig själv, hela tiden. Bara lite mindre energi, men när vi satt i soffan och kollade tv, kändes det som vilken fredagskväll som helst. Därför var det så svårt att ta in att pappa verkligen skulle dö, han måste verkligen ansträngt sig för att vi skulle få se honom i så bra skick som möjligt. Jag trodde aldrig att jag skulle förlora honom, tack vare hans egen inställning och lugnet som att bidrog med genom att fortsätta vara sig själv, trots att vi alla visste.