jag är vaken men blundar ändå
Hur kan något så stort förvandlas? Hur kan man tappa orkan att andas?
Martin Stenmarcks låtar är ganska bra, när man förstår vad det är han menar. Det är precis som här frågorna man undrar över, när man inte förstår. Och det är precis dom frågorna man kan svaren på när man får vara med om något liknande. Musik är ganska bra terapi faktiskt.
Har precis skrivit kart mitt ALLRA sista prov på naturkunskapen, ingen aning hur de gick och just nu känns det som att jag faktiskt skiter i det också. Är bara glad att jag har dte gjort, så kan det vara ur världen sen. Bara matten kvar, och den har jag en månad på mig att göra klart, det ska nog gå.
Tidigare imorse var mamma här och åt frukost och vi tvätytade och bytter gardiner, vad skulle jag göra utan min fina mamma! Hon är den viktigaste människan i hela världen, halva mitt hjärta är hos henne. När hon åkte hem stte jag mig i telefonkö till min ortoped, han som operarade mitt knä för nästan 2 år sedan när korsbandet krånglade. Hade tydligen varit av då i 8 månader men jag hade inte vetat om det,via titthål kunde han se att det börjat läka ihop så ingen korsbandoperation krävdes, de enda han gjorde var att ta bort "lite skit" som lossnat från minisken och ärrbildningar. gutt tänkte jag. Och nuuuu ska det såklart börja krångla, förmodligen hela miniskens tur den här gången så måste väl tjata till mig en ny tid nu. Kommer ändå ganska passande när vi går på ledighet, därför skulle en operation inom närmsta veckan vara perfa.
Fortsättning:
Vi träffade honom varje dag när Sandra var här. Och nu var vi framme vid Sandra och Belmas sista kväll i Sverige. Vi satt nere i Evas stora vardagsrum, pappa låg i soffan och hade fötterna i sin frus knä. Jag satt i soffan som är för två personer. Mittemot satt Sadnra i en fåtölj och eva i den andra. Vi fikade och var glada, men pappa var trött. Pappa hade tidigare inte haft speciell matlust, han åt men långt ifrån vad han egentligen behövde få i sig. Men han var mätt sa han, om man delar upp tallriken som en klocka åt pappa kanske "10 min" varje gång han åt. Det såg hemskt ut, man var ju van vid att han alltid hade överfull tallrik. Det bruakde vill till och med skoja om på den tiden han var frisk. Men något jag tänkte mycket på var att han alltid var sugen på något, speciellt surt godis. Han som aldrig hade tyckt om surt innan. Ni kanske inte förstår hur det känns och varför jag kommer ihåg såna små konstiga detaljer, men det jag kan försöka förklara med är att visst om det bara hade varit små skillnader men nu var min pappa en helt annan människa. Jag var förvirrad, och det är jag fortfarande för det är så mycket man inte förstår. Den kvällen var första gången pappa sa att han hade ont någonstans. Det var i magen, på den sidan där levern satt. Och vi visste alla i rummet att pappas lever hade drabbats av amydoilos och att det var därför han inte kunde få göra transplantationen som förhoppningsvis hade kunnat göra honom frisk. Om vi räknar på att våran lever är som en knuten näve på höger sida, så var pappas lever i stort sett hela högersidan av svullnaden på den. Därför stack det till som en kniv i hjärtat när han låg där i soffan och tryckte på sin mage, på vissa ställen han tryckte sa han "aj", det lät inte så allvarligt, men då ska man veta att pappa har väldigt hög smärttröskel. Han skulle aldrig säga att de "gjorde lite ont" om det inte gjorde skit ont. Han skulle aldrig ge med sig att åka till sjukhus om det inte gjorde skit ont för han hatade sjukhus. Han ville inte oroa oss, och jag hatar det. Jag visste ju hela tiden att han inte ville oroa oss och därför blev allt ännu mer rörigt i huvudet när man aldrig riktigt visste hur det stog till, på riktigt. Han låg där och tryckte, han satt att "det känns konstigt", för första gången målande pappa upp sig själv som orolig i mina ögon. Jag ville inte höra att de kändes konstigt, jag ville bara att han skulle ligga i soffan och kolla på tvn och skratta, precis som han gjorde förut. Men nu satt vi där och det enda vi pratade om var att han hade ont, han sa att han hade ett "stetoskop" (?) uppe på rummet som han bad mig hämta. Jag gjorde som han sa, och gick ner och lyssnade på hans mage. Det var det absolut konstigaste jag lyssnat på. Jag lyssnade på min mage, som i stort sett var tyst. Pappas mage lät som en lastbil med för stor last, det dånade och kraffsade. Jag vågade inte säga någonting, vi skrattade istället. Han lyssnade själv och skrattade också. Jag blev orolig och sa att vi skulle åka in till akuten, jag sa att vi stannar där med honom så han slipper få tråkigt. trodde det skulle hjälpa för att han skulle ge med sig, men det funkade inte. Istället skulle han ringa 1177, som är sjukvårsupplysningen. Jag sa att jag kunde ringa då jag visste att han inte skulle säga precis som det var. Men han ville ringa, så han ringde och sa något i form med. "Men jag ska ju på dialys imorgonbitti, då kan dom kanske lika gärna kolla upp det då" Och så blev det, jag trodde pappa skulle dö den natten. Inte för att han verkade väldigt sjuk och dåsig, för de var inte så. Utan för att han för första gången visade sig svag och orolig, det gjorde så ont att se att han lämnade sitt liv till läkarnas händer vad det än gällde, för han kunde inte påverka själv. Det fanns ingenting att göra, och det visste pappa. Och alla andra, men ändå försökte vi rädda honom, fast vi visste att det aldrig skulle göra skillnad. Man märkte att pappa var trött, han blev tyst och man undrar vad som egentligen gick genom hans tankar. Jag och sandra stannade inte jätte länge den kvällen när vi såg hur trött pappa var, han följde oss till dörren och vi skulle säga hejdå. Han hade en röd mjukiströja på sig och mjukisbyxor till det, jag kramade honom och grät. Precis som alla andra kvällar, man började bli van vid det och det var jobbigt, precis lika jobbigt som alla dom andra gångerna men det kändes som det hade blivit till någon sorts rutin. Jätte konstigt, jag var så rädd varje kväll att det var sista gången. Sedan var det Sandras tur, hon som också alltid är så himla stark utåt. Det krävs mycket att Sandra ska gråta, men hon grät. Hon såg hur dålig pappa var, och morgonen där på skulle hon flyga hem till Turkiet. Hon bad honom att lova att höra av sig om något blev värre, och han lovade. Hon frågade många gånger om han ville att hon skulle stanna, men han sa att hon skulle åka hem. Vi skulle inte oroa oss sa han. Jag och Sandra hade hopp om att få fira en jul med pappa iår, men jag tror att både jag och Sandra visste att det här var sista gången Sandra skulle få träffa pappa. Det var hennes sista kram, sista ord och sista gång tillsammans med sin pappa. Jag grät, mycket för Sandras skull. Hon torkade sina tårar men man såg hur ont det gjorde, hon ville inte åka men var tvungen. Jag vet att jag sagt det innan men jag är så glad att vi haft varandra genom allt det här. Våra olikheter han kompenserat varandra och gjort att vi orkat gå igenom allt tillsammans, utan Sandra hade jag aldrig orkat. Dagen därpå åkte Sandra och Belma tidigt.
Vi träffade honom varje dag när Sandra var här. Och nu var vi framme vid Sandra och Belmas sista kväll i Sverige. Vi satt nere i Evas stora vardagsrum, pappa låg i soffan och hade fötterna i sin frus knä. Jag satt i soffan som är för två personer. Mittemot satt Sadnra i en fåtölj och eva i den andra. Vi fikade och var glada, men pappa var trött. Pappa hade tidigare inte haft speciell matlust, han åt men långt ifrån vad han egentligen behövde få i sig. Men han var mätt sa han, om man delar upp tallriken som en klocka åt pappa kanske "10 min" varje gång han åt. Det såg hemskt ut, man var ju van vid att han alltid hade överfull tallrik. Det bruakde vill till och med skoja om på den tiden han var frisk. Men något jag tänkte mycket på var att han alltid var sugen på något, speciellt surt godis. Han som aldrig hade tyckt om surt innan. Ni kanske inte förstår hur det känns och varför jag kommer ihåg såna små konstiga detaljer, men det jag kan försöka förklara med är att visst om det bara hade varit små skillnader men nu var min pappa en helt annan människa. Jag var förvirrad, och det är jag fortfarande för det är så mycket man inte förstår. Den kvällen var första gången pappa sa att han hade ont någonstans. Det var i magen, på den sidan där levern satt. Och vi visste alla i rummet att pappas lever hade drabbats av amydoilos och att det var därför han inte kunde få göra transplantationen som förhoppningsvis hade kunnat göra honom frisk. Om vi räknar på att våran lever är som en knuten näve på höger sida, så var pappas lever i stort sett hela högersidan av svullnaden på den. Därför stack det till som en kniv i hjärtat när han låg där i soffan och tryckte på sin mage, på vissa ställen han tryckte sa han "aj", det lät inte så allvarligt, men då ska man veta att pappa har väldigt hög smärttröskel. Han skulle aldrig säga att de "gjorde lite ont" om det inte gjorde skit ont. Han skulle aldrig ge med sig att åka till sjukhus om det inte gjorde skit ont för han hatade sjukhus. Han ville inte oroa oss, och jag hatar det. Jag visste ju hela tiden att han inte ville oroa oss och därför blev allt ännu mer rörigt i huvudet när man aldrig riktigt visste hur det stog till, på riktigt. Han låg där och tryckte, han satt att "det känns konstigt", för första gången målande pappa upp sig själv som orolig i mina ögon. Jag ville inte höra att de kändes konstigt, jag ville bara att han skulle ligga i soffan och kolla på tvn och skratta, precis som han gjorde förut. Men nu satt vi där och det enda vi pratade om var att han hade ont, han sa att han hade ett "stetoskop" (?) uppe på rummet som han bad mig hämta. Jag gjorde som han sa, och gick ner och lyssnade på hans mage. Det var det absolut konstigaste jag lyssnat på. Jag lyssnade på min mage, som i stort sett var tyst. Pappas mage lät som en lastbil med för stor last, det dånade och kraffsade. Jag vågade inte säga någonting, vi skrattade istället. Han lyssnade själv och skrattade också. Jag blev orolig och sa att vi skulle åka in till akuten, jag sa att vi stannar där med honom så han slipper få tråkigt. trodde det skulle hjälpa för att han skulle ge med sig, men det funkade inte. Istället skulle han ringa 1177, som är sjukvårsupplysningen. Jag sa att jag kunde ringa då jag visste att han inte skulle säga precis som det var. Men han ville ringa, så han ringde och sa något i form med. "Men jag ska ju på dialys imorgonbitti, då kan dom kanske lika gärna kolla upp det då" Och så blev det, jag trodde pappa skulle dö den natten. Inte för att han verkade väldigt sjuk och dåsig, för de var inte så. Utan för att han för första gången visade sig svag och orolig, det gjorde så ont att se att han lämnade sitt liv till läkarnas händer vad det än gällde, för han kunde inte påverka själv. Det fanns ingenting att göra, och det visste pappa. Och alla andra, men ändå försökte vi rädda honom, fast vi visste att det aldrig skulle göra skillnad. Man märkte att pappa var trött, han blev tyst och man undrar vad som egentligen gick genom hans tankar. Jag och sandra stannade inte jätte länge den kvällen när vi såg hur trött pappa var, han följde oss till dörren och vi skulle säga hejdå. Han hade en röd mjukiströja på sig och mjukisbyxor till det, jag kramade honom och grät. Precis som alla andra kvällar, man började bli van vid det och det var jobbigt, precis lika jobbigt som alla dom andra gångerna men det kändes som det hade blivit till någon sorts rutin. Jätte konstigt, jag var så rädd varje kväll att det var sista gången. Sedan var det Sandras tur, hon som också alltid är så himla stark utåt. Det krävs mycket att Sandra ska gråta, men hon grät. Hon såg hur dålig pappa var, och morgonen där på skulle hon flyga hem till Turkiet. Hon bad honom att lova att höra av sig om något blev värre, och han lovade. Hon frågade många gånger om han ville att hon skulle stanna, men han sa att hon skulle åka hem. Vi skulle inte oroa oss sa han. Jag och Sandra hade hopp om att få fira en jul med pappa iår, men jag tror att både jag och Sandra visste att det här var sista gången Sandra skulle få träffa pappa. Det var hennes sista kram, sista ord och sista gång tillsammans med sin pappa. Jag grät, mycket för Sandras skull. Hon torkade sina tårar men man såg hur ont det gjorde, hon ville inte åka men var tvungen. Jag vet att jag sagt det innan men jag är så glad att vi haft varandra genom allt det här. Våra olikheter han kompenserat varandra och gjort att vi orkat gå igenom allt tillsammans, utan Sandra hade jag aldrig orkat. Dagen därpå åkte Sandra och Belma tidigt.
Det har under hela den här tiden alltid varit lätt att sova vidare efter att man vaknat, för man ville inte vara vaken. Man ville inte vakna och leva i bubblan man skapat, det man ville vakna upp till var att allt var som vanligt. Men det skulle få dröja.
Nu ska jag ta tag i livet och laga lite mat!
